!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

Fakta/fiktion

Det här föredraget hölls av Jan Arnald i München den 8 november 2008 under den författardiskussion som avslutade konferensen "Nordisk kraftsamling" anordnad av Samarbeidsnemnda for Norden-undervisning i utlandet (SNU). Det var en diskussion om fakta/fiktion tillsammans med Johanna Sinisalo (Finland), Karsten Alnæs (Norge) och moderatorn, professor Úlfar Bragason (Island).

 

Mitt namn är Jan Arnald – men jag har den egenheten att jag är mer känd under ett helt annat namn, nämligen Arne Dahl, deckarförfattare. Författaren Jan Arnald är betydligt äldre än författaren Arne Dahl, och följaktligen också betydligt bittrare. Han är t.ex. väldigt upprörd över att hans unge adept, Arne, säljer betydligt fler böcker än han själv. I betydligt fler länder, dessutom.

På senare tid har Jan emellertid tagit sig i kragen och beslutat sig för att utmana sin unge skyddsling. Han ska inte längre nöja sig med att vara en smal, seriös författare för ett fåtal, utan har svalt stoltheten och beslutat sig för att lära sig lite grann av sitt skötebarn. Från och med nu kommer Jan och Arne att skriva varannan bok. Deras gemensamma förhoppning – faktiskt den enda fråga där deras åsikter inte är motsatta – är att de därmed på allvar, gemensamt, ska kunna rucka på den gamla gränsen mellan finkultur och populärkultur.

Som ni märker, ärade publik, finns frågan om fakta och fiktion – dagens tema – närvarande för mig till och med på den enda punkt som brukar vara alldeles fast och ovedersäglig: frågan om författaridentiteten. Jag är med andra ord ingen duvunge när det gäller att hantera den frågan. Gränsen mellan fakta och fiktion är min livsluft.

Men låt mig börja från början (som om det någonsin funnes en början). Jag blev författare, litteraturkritiker och litteraturforskare ungefär samtidigt för tjugo år sedan. I mitt hjärta var jag dock alltid och redan från början författare – för mig är det en term som inte bara, på det praktiska planet, inbegriper all den övriga verksamheten, den är dessutom lite mytologiserad.

Vi lever i ett desillusionerat och desillusionerande tidevarv. Att krossa illusioner, myter, idealbildningar är en del av den nödvändiga demokratiseringen. Och på det personliga planet hyser jag inga som helst illusioner om att författare på något vis skulle stå över andra människor eller besitta några övermänskliga magiska egenskaper. I stort sett all mytbildning kring författarrollen är borta. De stora geniernas långa tidevarv är över. Likväl kvarstår en rest av den långa mytbildningen inom mig, och den har att göra med författaren som språkrör, som tolk för någonting bortom och utöver sig själv.

Som Arne Dahl, krimiförfattaren, har jag under ett decennium försökt göra mig till tolk för – ett decennium. Just det decennium som jag skriver om. Ett decennium då det lilla, lätt isolerade landet Sverige i norra Europa på grund av allehanda internationaliseringsprocesser tvingades bli delaktigt i världen, inte bara som ett självutnämnt ”moraliskt samvete” på en piedestal ovanför världens stoj och larm, utan som en nation bland andra i det alltmer utsatta och allt hårdare Europa.

Jag fick för mig att det bästa sättet att göra sig till tolk för ”tidsandan”, om man vill vara lite ambitiös, var att tolka samtiden genom kriminaliteten. Vilken sorts brott som begås i ett samhälle säger väldigt mycket om det samhället och vart det är på väg. Det innebar att jag sökte upp brott, verkliga brott, brott som gjorde mig upprörd, arg, sorgsen, desperat – och vävde in dem i en fiktiv ram. På så vis kan man säga att hela Arne Dahls författarskap är ett möte mellan fakta och fiktion.

De flesta av de säkert hundra brott av olika slag som har ägt rum i Arne Dahls vid det här laget elva kriminalromaner har faktabas. Det är brott i vår tid, begångna av våra samtida, riktade mot våra samtida – men som regel har jag vridit brotten något varv extra. Ibland har jag till och med tyckt att jag kanske har skruvat till brotten lite för mycket – bara för att nästa år, när det är dags för nästa brott, finna att verkligheten har skruvat till dem ännu hårdare. En tragisk insikt för den samtidskritiske deckarförfattaren: verkligheten överträffar alltid dikten.

Tyvärr råder det ingen brist på ämnen, ingen brist på brott att låta sig inspireras av. Mängden fakta inom det kriminella fältet är överväldigande, och hur mycket man än tycker att man tar i i sin fiktion visar sig verkligheten vara värre.

På så vis tar alla Arne Dahls böcker sin avstamp i historiskt belagda fakta. Fakta blir sedan fiktion genom en ofta ganska komplex kreativ process – och ut kommer verk som är ren lögn och inte gör några sanningsanspråk – utom möjligen i fråga om en ”högre sanning” eller en ”djupare sanning om vår tid”.

I Arne Dahls deckare blir med andra ord frågan om fakta och fiktion aldrig riktigt, riktigt akut. Ramen är fiktiv, och fakta låter sig, om än inte alltid motståndslöst, infogas i den fiktive författarens fiktiva ramverk.

Betydligt mer akut blev frågan i den icke-fiktive författaren Jan Arnalds roman Maria och Artur, som kom ut för två år sedan och också har kommit ut på både danska och tyska. Jag ska försöka beskriva dess tillblivelseprocess.

Då måste jag tillbaka till det där ögonblicket tjugo år tillbaka i tiden när jag, i stort sett samtidigt, blev författare, litteraturkritiker och litteraturforskare. Jag beslutade mig för att ägna mig åt en av Sveriges mest produktiva författare under nittonhundratalet, nämligen Artur Lundkvist, en författare som skrev i alla genrer, som blev den store introduktören av utländsk litteratur i Sverige och som under lång tid var en av de mest inflytelserika makthavarna med avseende på Nobelpriset. Han skrev nittio böcker innan han dog 1991, och under lång tid förläste jag mig på hans verk. Jag skrev så småningom, 1995, en ytterst textbaserad doktorsavhandling om Artur Lundkvists genreöverskridande, Genrernas tyranni.

Jag hade då, i slutet av åttiotalet, förmånen att träffa Artur Lundkvist i hans hem ett par gånger. Den resultatinriktade litteraturvetaren inom mig tyckte att det var rätt misslyckade möten. Lundkvist var ganska sjuk, hörde dåligt och var inte alltid helt klar i huvudet. Jag fick aldrig chansen att ställa mina estetiskt avancerade frågor utan fann mig sitta med en jättelik whisky och lyssna på anekdoter om andra författare och deras pinsamheter. Roande men inte så mycket mer. Våra möten fick aldrig någon plats i min avhandling.

Närvarande under mötena hade emellertid också Lundkvists fru varit. Hon hette Maria Wine och var också poet. När Artur Lundkvist dog 1991 fortsatte jag att träffa henne, av och till, och när avhandlingen var skriven och jag hade hunnit bli rejält trött på Artur Lundkvists texter var det andra saker som började röra sig inom mig. Jag mindes så tydligt den märkliga stämningen i Lundkvists och Wines hem, den där kärleksfulla men ändå desperata stämningen, som hos två människor som har strandat. Och så småningom började jag inse vilket oerhört komplicerat förhållande de båda hade. Och ju mer jag samtalade med Maria Wine, desto mer började jag inse att jag – för att komma åt den innersta kärnan i relationen mellan Lundkvist och Wine – måste nalkas dem som författare, inte som litteraturforskare eller journalist eller historiker, utan just som författare. Försöka plocka det bästa ur både fakta (som jag behärskade väldigt bra) och fiktion (utan vars hjälp jag aldrig skulle kunna nå de djup jag ändå sökte).

Alltså hamnade jag i en situation som både var idealisk och kritisk. Jag hade kunnat skriva en regelrätt biografi – och jag hade kunnat låta fantasin flöda helt fritt. I stället valde jag att försöka balansera precis på randen mellan fakta och fiktion hela tiden och kalla boken en roman. I stort sett alla händelser i boken är strikt faktabaserade – men tolkningen av dem, och inte minst inlevelsen i dem, är fiktiv. Just närheten till den mer ”vetenskapliga” sanningen – och till den nödvändiga fiktion som också stramare biografier med nödvändighet måste innehålla men inte gärna låtsas om – gjorde samtidigt tillståndet kritiskt. Många läsare stod frågande. Var det fakta eller fiktion de läste? Var det ”sanningen” om det på många sätt mycket spännande kärleksförhållandet, med många ”förbjudna” inslag, som de läste? Eller var det tvärtom fråga om en fiktion, en lek, en lögn? Mitt svar måste vara ett rungande ”ja”. På båda frågorna.

Det jag kom fram till när jag skrev Maria och Artur var att det tillstånd som rådde i mitt inre när jag skrev – viljan till fördjupad sanning med fiktionen som verktyg – egentligen är densamma i allt litterärt skrivande. Och kanske – ännu radikalare – i allt skrivande överhuvudtaget. Vi kan inte veta allt om en händelse. Till och med den enklaste redogörande text innehåller tolkningar, utfyllningar av hålen i faktaväven, textens eget sätt att binda ihop händelser och sammanhang som kanske inte har något verkligt sammanhang. Varje berättelse bär alltid på mer eller mindre tydliga spår av fiktion.

För att formulera det drastiskt: Ingen talar någonsin sanning. Och ingen ljuger någonsin. Så fort en berättelse berättas upprättas ett spänningsfält mellan den absoluta sanningen och den absoluta lögnen, och berättelsens själva väsen, själva natur, är att oscillera fram och tillbaka mellan polerna, utan att någonsin fastna vid en av dem. Världen är – en roman.

Utskriftvänlig version
https://www.facebook.com/ArneDahl.Crimefiction
http://twitter.com/#!/arne_dahl