!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

En pseudonyms testamente

Text i Göteborgs-Posten i samband med avslöjandet (2002-12-06)

 

Det här med pseudonymer, ja… Är det oärligt att skriva böcker utan att berätta vem man är? Är det inte tvärtom: berättar man inte vem man är genom att skriva böcker?

Före 1800-talets mitt, ungefär, var det snarare undantag än regel att författarnamnet stod utskrivet vid texterna. Individen var inte riktigt född. Sedan eskalerade individualiteten, originalitetskulten vräkte över västerlandet, och konstnärerna blev framför allt Stora Personligheter. Det var inte längre ett konstverk av Picasso, det var en Picasso.

Under 1900-talets sista decennier blev fixeringen fullständigt extrem. Böcker såldes nästan uteslutande på författarnamn, på den bild av sig själv som författaren hade lyckats etablera i offentligheten. Att i det läget skapa en pseudonym kändes nästan som en politisk handling.

Det är faktiskt en rätt talande slump att Arne Dahl och Liza Marklund debuterade samma år. Två deckarförfattare med diametralt motsatta förhållningssätt till offentligheten. Den ena agerar frontfigur på bokomslagen, den andra - en skugga blott…

Jag skulle tro att det var någon gång kring 1995 som Arne Dahl föddes. Det är underligt, detaljerna undslipper mig, jag minns inte riktigt sammanhangen, hela processen känns diffus. En rekonstruktion skulle se ut ungefär så här.

Jan Arnald: två skönlitterära böcker utgivna, ganska nedvärderade; relativt färsk kritiker på GP; hade nyligen disputerat på en avhandling om Artur Lundkvist; och i klara svårigheter med att få fortsätta ge ut böcker. Arne Dahl var ett sätt att kapa hela den här bakgrunden och födas på nytt. Och bedömas och läsas från scratch. Deckarstrukturerna var antagligen etablerade sedan barndomens ymniga deckarläsning, inte minst Sjöwall/Wahlöö. Det gick att göra så mycket med dem.

Det viktiga var att det verkligen skulle vara riktiga deckare. Under hela 1900-talet hade deckarstrukturen använts i helt andra sammanhang, för att göra "riktig litteratur". Det innebar som regel att de grundläggande elementen upplöstes: bovarna försvann, konspirationerna diffuserades, upplösningen rann ut i sanden.

Nej, det var inte så jag ville ha det. Jag ville göra tvärtom: skyffla in den "riktiga litteraturen" i deckarstrukturen. Tvinga in allt det där oavgjorda och oupplösta i en struktur som motsätter sig det. Det skulle vara ett sätt att påtvinga sig kreativa restriktioner. Vår tids sonett, ungefär. I stället för att räkna stavelser och leta rim: tvinga in allt i en omkullrunkelig struktur. Inte rucka på strukturen, men på allt annat.

Och efter sex deckare (den nya just färdigskriven): är jag nöjd med vad Arne har åstadkommit? Jag tycker nog att Dahl har lyckats genomföra ungefär vad Arnald hoppades. En arbetsmyra. Dessutom har det ju visat sig finnas en och annan läsare som tycks tycka ungefär detsamma. Och det visade sig jäkligt kul att skriva deckare. Jag hoppas att den skrivglädjen faktiskt märks.

Och så plötsligt denna nyvunna frihet. Inget mer dubbelliv. Ingen mer risk för underliga konfrontationer mellan de båda sfärerna. Jag fyller fyrtio om en månad. I skrivande stund vet jag inte om det här är en fyrtioårspresent eller en fyrtioårskris.

 

(Copyright Göteborgs-Posten och Jan Arnald)

Utskriftvänlig version
https://www.facebook.com/ArneDahl.Crimefiction
http://twitter.com/#!/arne_dahl