!

Fyll i det här fältet.

Hämtar...

MENY

Arne Dahl är jag och jag är Arne Dahl

Text i deckartidskriften Jury (nr 1/2003)

 

1.

Jaha, då var man avslöjad. Det är inte mycket att säga om det. Jag hade inte räknat med ett evigt skuggliv - men jag får erkänna att jag innerst inne hade hoppats på det, mot alla mediala odds. Det var en bra position. Jag fanns tillgänglig för läsarna på nätet - det var bara att mejla om man ville säga mig något, och jag svarade - men jag fanns inte tillgänglig i det alltmer frånstötande offentliga rummet.

Om jag hade varit rigid (men då tror jag inte att det här författarskapet hade funnits) hade jag vårdat min hemlighet med lite större omsorg. Jag tror att bortåt femtio personer till slut kände till det och belades med ett fullt frivilligt mentalt munkavle. Ingen brast. Det är väl så vänskap definieras. Men om jag hade blivit en regelrätt kändispseudonym, en Bo Baldersson, och kvällstidningarna hade uppenbarat sig med fem-, kanske sexsiffriga belopp i nävarna - vem vet hur vänskapen hade definierats då?

Allt är nämligen till salu. Det är där Arne Dahl föds. I den känslan. Och visst är den politisk, men den är inte bara politisk. Känslan går djupare än så. Den har följt mig genom hela livet, och den har bara tilltagit med åren. Inte minst när barnen kommer och hyran höjs och det faktiskt blir nödvändigt att dra in pengar på något sånär regelbunden basis. Att i det läget upptäcka att man till sin förvåning har en kommersiell potential är rätt läskigt. Å andra sidan skapar tanken på att tiotusentals människor faktiskt just nu håller på att läsa mina böcker en märklig svindel. Det ger ens skrivande ett nytt slags ansvar, som man måste hantera på rätt sätt: inte förflackas, inte hetsskriva, inte prostituera sig, inte ge-läsaren-vad-läsaren-vill-ha, inte men inte heller börja bli städad och konventionellt moralisk. Jag är djupt och innerligt kluven. I det sammanhanget också.

 

2.

Pseudonymer tillhör på något vis deckargenren. Visst kan man - som vissa kritiker - tycka att genren rymmer tillräckligt med gåtor ändå, men tänk efter: hur många pseudonymer finns det egentligen bland deckarförfattarna, avslöjade och icke avslöjade? Det är en klar överrepresentation. Och det har en egen logik. 

Gissningarna kring Arne Dahl har varit många, vad gäller både identitet och motiv. Båda frågorna är deckarfrågor, den förra den banala formen (who dunn it?), den senare den väsentliga: varför? Jag vill börja med att undanröja alla misstankar om att det skulle handla om en nedvärdering av deckargenren, att jag "inte står för" mina deckare. Inte heller innebär de mindre ansträngning eller allvar än mitt vanliga skrivande. 

Ja, jag redaktör för Akademiernas kulturtidskrift Artes, direktrekryterad av Horace. Ja, jag har disputerat och promoverats och undervisat i litteratur på universitetet. Ja, jag ger ut en "svår", "smal" tidskrift vid namn Aiolos. Ja, jag är en tämligen etablerad litteraturkritiker i Göteborgs-Posten. Ja, jag har skrivit fem skönlitterära böcker i eget namn som inte har rönt någon större uppmärksamhet (jag tror att ni skulle känna igen stilen och flytet, gör ett försök…)

Det finns mycket stämplar av olika slag i den här bakgrunden. Tatueringar, kan man säga, och tatueringar är inte så lätta att tvätta bort. Arne Dahl var helt enkelt ett plastikkirurgiskt ingrepp. Läs böckerna och inte tatueringarna!

Ett skäl till. Under de senaste åren har fixeringen vid författaren som person blivit fullständigt extrem. Böcker säljs nästan uteslutande på författarnamn, på den bild av sig själv som författaren har lyckats etablera i offentligheten. Att i det läget skapa en pseudonym kändes nästan som en politisk handling. Det är faktiskt en rätt talande slump att Arne Dahl och Liza Marklund debuterade samma år. Två deckarförfattare med diametralt motsatta förhållningssätt till offentligheten. Den ena agerar frontfigur på bokomslagen, den andra - en skugga blott…

Ändå finns det ingen skillnad mellan Arne Dahl och Jan Arnald. Inte i skrivandet. Så ser inte masken ut. Arne Dahl är jag och jag är Arne Dahl.

Det får räcka med det. Nu tycker jag att vi snackar deckare i stället.

 

3.

Deckare bygger på att skapa det oväntade inom ramarna för det väntade. Men också efterlämna någonting där ingenting brukar bli kvar. Deckarstrukturen är urgammal - man kan inte ens påstå att Sofokles uppfann den, han finputsade något som redan var väl etablerat - men dess verkan är ofta som ett ungt vins. Tungt frontalangrepp mot smaklökarna - men ingen eftersmak. När klunken är svald är den borta. Varför? Måste det vara så?

Vi lever i ett tidevarv då skiljelinjen mellan "finkultur" och "populärkultur" är uppluckrad. Komplexa berättarstrukturer har sökt sig ända in i reklamfilmen, och en praktfull såpopera som Jan Kjærstads trilogi om TV-mannen Jonas Wergeland betraktas som samtidens viktigaste roman. Korsbefruktning, som klyschan lyder. Men också risken för urvattning.

Nästan alla har numera tillräcklig beläsenhet och vana vid det lite mer komplexa för att läsa i stort sett vilken litteratur som helst. Det enda som hindrar oss från att läsa Nabokov med lika stor iver som Mankell och utan krångel växla mellan Nelly Sachs och Kerstin Thorvall är ett spöke från det förflutna. Det kallas "finkultur" och är, som alla spöken, fullkomligt substanslöst.

För att slippa tampas med spöket kan man ta steget in i en populärkulturell genre och försöka göra lite mer med den. Det görs hela tiden, men i överraskande liten grad i deckarna. För deckarnas del har trafiken i hög grad gått åt andra hållet. Under hela 1900-talet har deckarstrukturen använts för att göra "riktig litteratur". Det innebär att de grundläggande elementen upplöses: bovarna försvinner, konspirationerna diffuseras, upplösningen rinner ut i sanden. Den motsatta vägen har inte varit lika intressant: att skyffla in den "riktiga litteraturen" i deckarstrukturen.

 

4.

Om Arne Dahl har någon "ambition" - utöver att skriva spännande deckare nedsänkta mitt i samtiden - så är det nog den. Att utan att någonsin överge deckarstrukturen ändå försöka få in så mycket som möjligt av den "riktiga" litteraturen i den. Tvinga in allt det där oavgjorda och oupplösta i en struktur som motsätter sig det. Inte rucka på strukturen, men på allt annat.

Grundfrågan är om det är möjligt. Visst händer det att bovarna kommer undan och vissa gåtor aldrig får sin lösning; ändå bygger hela strukturen på läkning. Sår öppnas i tiden, och när den intensiva läsningen är över har såren läkts. Problemet är att läkprocessen så sällan lämnar efter sig något ärr. Kanske är det därför man lätt blir manisk som deckarläsare: de försvinner så snabbt, man måste hela tiden ha mer.

Mitt problem var att jag tyckte att det hade gått inflation också i motsatsen, alltså i lånta deckarfjädrar som smulas sönder. Utmaningen var att verkligen ta deckargenren på allvar och försöka använda dess möjligheter fullt ut; att röra sig så fritt som möjligt inom de givna ramarna; att - i bästa fall - skaka om ramarna inifrån, inte utifrån.

För ramarna ger en ändå rätt mycket gratis, om man hanterar dem rätt. Framför allt: läsare. Vana läsare, hängivna läsare, slukande läsare, läsare som känner ramarna och spelreglerna utan och innan, läsare som gärna låter sig överraskas men är svåra att överraska, och inte minst läsare som inom deckargenren lugnt köper alla de komplikationer som de utanför genren ofta skulle avfärda som "svåra". Deckarläsare är ett kritiskt och ändå tillåtande släkte som jag har kommit att uppskatta väldigt mycket.

 

5.

Deckarstrukturen är full av fallgropar. Här följer en strikt, humorlös och direkt uppfostrande genomgång av vad man bör undvika om man vill haka sig fast lite längre än under själva läsningen.

 

i. Klichéerna. Genrens första stora varningsklocka. Men att bara låtsas som om de inte finns ger ingenting. Då skapar man bara nya. Att ge sig in och bända i klyschorna är själva verksamheten. Lev med dem, lek med dem, öppna dem. Någonting skapade dem en gång, återuppväck det.

ii. Intrigen. Ofta blir det en balansgång mellan en komplicerad intrig och komplicerade karaktärer. Men det ena finns inte utan det andra. Intrigen måste verka i och genom gestalterna. Och vid korsvägar gäller, i båda fallen: hellre lite, lite mer skruvat än lite, lite mer realistiskt. Jo, faktiskt.

iii. Transportsträckorna. Stryks. Aldrig en transportsträcka, aldrig en miljöbeskrivning utan att något nytt tilläggs, ett nytt ljus tänds. Förträng att dylikt oskick någonsin sett dagens ljus. Använd de ställen som skulle kunna bli transportsträckor till vettiga resonemang eller burleska upptåg. Det är ungefär samma sak.

iv. Realismen. Realismen är nedärvd i svensk litteratur, så också i deckarna (Sjöwall-Wahlöös fel). Det är inget man behöver fixera. Ner i samtiden bara, utan att låta realismen bli ett självändamål. Research betonas ofta för mycket - att få saker och ting korrekta är en bråkdel av skrivandets konst. (Se också punkt ii.)

v. Politiken. Sammanfaller i onödigt hög grad med punkt iv. Idag måste man klara av att ta politisk ställning och väcka politiska frågor utan att bli en distanslös megafon, utan att en ideologisk överbyggnad faller ner över en och tystar en. Politik är bara möjlig så länge ett konstruktivt samtal mellan olika åsikter pågår.

vi. Allvaret. Genrens andra stora varningsklocka. Jo, det är en apokalyptisk genre - vi blickar förskräckta in i en samtid som blir allt omänskligare - men just därför måste vi vara desto mer mänskliga. Humor, distans, ironi, lek mitt i helvetet - hur skulle vi annars överleva? Låt inte samtidens tyngd tynga prosan. Den är ditt motstånd. Håll den vital.

vii. Karaktärerna. Använd kollektivromanens möjligheter för att inte fastna i en enda, fullständigt dominant huvudperson. Sprid dina gracer. Låt helt enkelt karaktärerna vara människor som du skulle ha ett utbyte av att träffa, på gott eller ont eller - helst - både och.

 

6.

A-gruppen är jag. Jag skapade den som aspekter av mig själv. Sedan har den vuxit i alla möjliga riktningar. Om jag själv har hängt med i figurernas tillväxt är en helt annan fråga.

Paul Hjelm är nog mest jag, han har fått bära min egen osäkerhet inför tillvaron, men också min, tja, lite motsträviga kompetens. Det värsta är att jag gillar honom - vilket kanske till och med innebär att jag gillar mig själv. Ibland, i alla fall. Kerstin Holm är i så fall min kvinnliga hälft - har ni inte sett hur lika varann de är i det gamla komikerparet Halm & Jalm? Som om könsbarriären inte riktigt fanns. Hon är väl lite levnadsklokare än han (som vanligt) men också med ett bagage som hon hela tiden misslyckas med att bära. Henne är jag nog helt enkelt förälskad i. Rent platonskt, alltså. Arto Söderstedt är mitt kloka och fria jag, helt oavhängigt av yttervärlden, min förhoppning om att kunna göra vad jag vill. Är han möjligen böckernas hjälte? Jan-Olov Hultin kan mycket väl vara den bild jag skulle vilja att mina döttrar har av mig. En riktigt bra farsa, helt enkelt. Och inte fullt så neutral som han själv tror… Gunnar Nyberg fick bära mitt dåliga samvete - antagligen var det därför han blev så stor - men han är också nåden, möjligheten till försoning, till det trots allt goda livet. Viggo Norlander är mitt korvgubbe-jag, men också förvandlingens möjlighet, det till synes ohjälpligt torftiga som larvlikt genomgår sina metamorfoser utan att fundera alltför mycket på det. Jorge Chavez är min energi när den är som starkast, han är listen och obändigheten, han är Arne Dahl när han vägrar sova för att han måste skriva vidare. Sara Svenhagen är hans perfekta komplement, denna överlägsna kvinnliga intelligens och känslighet. Hon är med andra ord den som är minst jag.

Jag vill för övrigt varna känsliga läsare för att nästa bok innebär en hel del förändringar i det ovanstående. Inklusive ett par viktiga nykomlingar.

 

7.

Det är beroendeframkallande. För att sätta lite press på mig själv gick jag ut redan efter två böcker och sa att jag skulle skriva en tiobandssvit om A-gruppen. Nu har jag skrivit sex (den sjätte heter En midsommarnattsdröm och kommer i augusti), och det blir bara roligare. Jag har ännu inte nått upp till toppen av berget. Inbillar jag mig i min inbilska fåfänga.

Medan jag skrev det här plingade det till i e-post-programmet. Det var ett brev till Arne Dahl, en egendomlig och underbar slump. När jag läste det grät jag en skvätt. Det sammanfattar mina drömmar och visioner kring skrivandet. Jag avslutar alltså den här lilla bekännelsen med ett rejält tabubrott, ett klavertramp av Guds nåde. Jag skjuter mig själv i foten och sätter punkt med ett beundrarbrev. Må läsarna - och inte minst skribenten - förlåta mig:

"Hej, jag vet inte vilken din inställning till beundrarpost är, men känner mig ändå manad att skriva och berätta att få deckare har imponerat på mig som dina om Paul Hjelm och de andra i A-gruppen. Jag älskar att följa händelseutvecklingen, älskar ditt sätt att skriva, älskar din humor och det faktum att det verkligen känns som att jag får ett intellektuellt utbyte av att läsa dina deckare! Jag hoppas att du inser vad det du gör betyder för folk. Vid det här laget är jag själv smått beroende så jag kan bara hoppas att du aldrig slutar att skriva...!"

 

(Copyright Jury och Artikelförfattaren)

Utskriftvänlig version
https://www.facebook.com/ArneDahl.Crimefiction
http://twitter.com/#!/arne_dahl